Nu är det över

Igår vid 23 ringde de från Palliativa avdelningen och meddelade att pappas tillstånd var mycket försämrat och att vi nog borde komma in. Jag hämtade upp min bror och vi åkte in. När vi kom in så hade han ej varit kontaktbar på två timmar och han andades väldigt tungt och rossligt. De meddelade då oss att det inte är långt kvar.
Syster yster styrde upp så fort hon sovit några timmar och hann träffa pappa några timmar. Maria, Fanny och Anton var också förbi i några timmar.
När han kom in till sjukhuset igår så var han dålig, men ingen av oss förstod att det var så illa. Han hade sagt då att han tyckte det var skönt att få komma till sjukhuset och att han visst att det nu gick utför.
Pappa vägrade ge upp under natten och kämpade till strax före 16 idag men sen somnade han in. Han somnade in när vi alla lämnat rummet. Tror att han även under sina sista minuter inte ville vara till besvär. Han ville helt enkelt inte att vi skulle behöva vara med när han gav upp eller så ville han inte lämna oss riktigt och kämpade därför så länge vi var kvar hos honom.
Så nu börjar den tuffa, långa tiden att sörja far (förstå att han inte finns kvar) och att ta reda på allt praktiskt. Ser inte fram emot det men det är oundvikligt. Det är bara att låta tårarna rinna, de tar slut så småningom och då vänder det. Tills dess är det inte mycket man kan göra.
Så om jag inte bloggar på ett tag så vet ni varför.