söndag, september 27, 2009

Det är småsakerna som knäcker en

Natten har varit tuff. Stackars lilleman har sovit rätt illa då han är jätte snuvig. Kan förstå att det är jobbigt att andas då, man vet ju själv hur det är.

Idag har vi varit en sväng till Husmässan i Botkyrka (före detta Husexpo) och det kan jag INTE rekommendera. Var väl kanske 4 hus som var färdiga och sen var det bara en leråker och massa friggor. Nä inte värt resan, bara så ni vet.

På vägen hem så åkte vi förbi fars lägenhet och hämtade några påsar som mina kära syskon gjort i ordning till mig. Det var lite torr- och konserv varor som far hade. Björn och Anna delade upp det som var oöppnat mellan oss tre.
Väl hemma så blev det hämtmat från Couco Pazzo. Ingen av oss orkade laga mat idag, är helt slut.

Packade sen upp påsarna från far och då brast det....
Allt som man tog upp påminde så mycket om far om saker vi pratat om och gjort.
Det gör bara så himla ont i hjärat ibland och idag är ett sånt tillfälle. Jag saknar honom så. Tänk att bara få krama honom en gång till, eller få äta middag hos honom eller bara prata med honom. Tårarna bara rinner och hjärat värker och det är inte mycket man kan göra....
Ibland känns livet så himla orättvist. Varför skulle just han ryckas bort från oss på det här sättet. Han som hela sitt liv kämpat i motvind. Började redan när han föddes som ett oönskat barn och sen har inte livet varit lättare. Men han har ändå gett oss en underbar start i livet och alltid ställt upp om man behövt honom. Han har verkligen vigt sitt liv åt sina barn och har på senare år verkligen försökt ta tag i sig själv och sin hälsa.
Han slutade röka för 12 år sedan och gick i pension när han var 63 år gammal och började då ta tag i sin övervikt. (Den han fått när han jobbat som kock i alla år). Han har sparat pengar i flera år för att ha råd att gå tidigare i pension och med andra ord levt väldigt snålt sen vi barn flyttade hemifrån. Men vad fick han för det?? Han fick två år som fattig pensionär, men var åtminstone lyckligare då än han varit på flera år. Det är ju alltid något.
Just idag känns allt som sagt väldigt surt. Saknar honom så....=(

Som sagt, det är småsakerna som knäcker en....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar