Det gör ont i hjärtat hela tiden och vissa stunder är det värre än andra.
Var inne och stoppade om lilleman och när han sover är han så himla lik min far. Slutade med att jag satt och grät vid K's säng och värken i hjärtat gjorde sig påmind.
Pratade med mor om detta när jag var där sist och lunchade och vi var nog rätt eniga om att saknaden, tomrummet och värken går nog aldrig över, utan man lär sig helt enkelt att leva med den.
Känns i för sig lite bittert att K aldrig får lära känna sin morfar, även om han har en toppen mormor, farmor och farfar så saknas det en viktig pusselbit i mitt och hans liv.
Nä, nu är det dags att natta för att orka med imorgon också.
Har bestämt mig för att ge mig iväg på en cykeltur i morgon efter frukost. Har inte tränat på flera månader och det känns inget vidare i kroppen. Är dags att komma igång igen nu, ser faktiskt fram emot att träna!
Tänk vad tiden springer iväg..
9 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar