Har ni tänkt på vad många människor som passerar i ens liv.
Människor (ofta kollegor) som man umgås väldigt mycket med både i jobbet och privat under en period för att sen helt försvinna ut i periferin....??
Ni vet den där/dom kollegorna som du trivs jättebra med. De man fikar, lunchar, äter middag med. De man åker och shoppar med. De man pratar med om allt man har på hjärtat. De som man tror att man skall ha kvar länge i livet..
Ibland slutar vänskapen med att man blir sårad (djupt) ibland bara med att man hör av sig mer och mer sällan och har dåligt samvete för det. Ibland slutar vänskapen med att man helt klart märker att man inte är intressant längre då den så kallade vännen har hittat nya kompisar att "leka med".
Det man ofta glömmer är att de vännerna som fasas ut ofta ersätts av nya även om det kanske inte känns så just då.
Det jag har märkt är att när man väl har blivit bränd några gånger, blivit sviken av personer man litade på så tar det längre tid och krävs mer tid innan man släpper nya vänner inpå livet.
Jag känner verkligen att jag nog har blivit lite sån och det gör jag inte för att såra någon. Är bara lite försiktig med vem jag ger en del av mig till.
Sen finns det ju de vännerna som man kanske inte träffar så jätte ofta eller pratar med varje dag men de som man alltid vet finns kvar i ens liv ändå. De vännerna som man kanske har haft med sig hela livet och som troligtvis kommer att finnas kvar tills den dagen man förflyttar sig till himlen.
Är så tacksam för att de finns. Att de står ut med mig och förhoppningsvis gillar mig för den jag är, oavsett dagsform. De man inte behöver göra sig till för, de som förstår att man inte alltid är på topp och de som viktigast av allt inte sårar en!
Ni vet vilka ni är och jag vill bara tacka er för att ni finns!
För min del har det varit väldigt tydligt med vilka som är en nära vänner med allt som hänt med far. De som fortfarande hör av sig, som fortfarande bryr sig och som inte räds att ringa och höra hur man mår trots tuffa besked och tider, de är verkligen riktiga vänner.
Sen har vi ju kategorin nya vänner. Där allt är spirande, undersökande och där allt känns roligt. Vänner som man antingen kommer ha kvar resten av livet och de som fasas ut under åren.
Endast tiden kan visa hur det blir, vem som hamnar i vilken kategori.
Sist men inte minst har vi de vänner man håller kärt men ändå inte umgås med då de tyvärr valt en livskamrat som man inte alls kommer överens med. Dessa vänner tycker jag ofta är en tung förlust då man egentligen inte vill sluta umgås men på ett eller annat sätt tvingas till att sluta träffas.
Ja, det blev en hel roman idag med funderingar, ledsen för det...=)
Nä, nu är det nog dags att värma lite välling till lilleman och återgå till hushållssysslorna.
